Hela j-a tiden!

Jag vill att mannen ska ta ansvar, ta initiativ, fixa själv.

Och ändå slutar det med att jag fixar, för att jag vet att han inte gör det.

Och han släpper det eftersom han är övertygad om att jag kommer att fixa det och han skyller se’n på att han har glömt nät jag konfronterar honom.

I min värld glömmer man inte om något är tillräckligt viktigt för en.

I hans värld är jag orättvis när jag säger så. Han bryr sig visst. Det är visst viktigt.

Nej, säger jag, för du glömmer inte en säljkampanj på jobbet, när den börjar, slutar, vad du ska/kan erbjuda din kund.

Det är annorlunda, säger han, för det är en förutsättning för att jag ska kunna överleva. Hans lön baseras ju på det.

…

Precis.

…

Men du kommer ju ihåg ALLT! Har koll på ALLT!

Inte… Jag kommer ihåg det som är viktigt. Du är viktig. Skrutt är viktig. Jobbet är viktigt.

Jag önskar att jag en enda gång kunde låta bli och låta honom leva med konsekvenserna av hans nonchalans. Men, problemet är att det inte bara är han som drabbas. Problemet är också att det som skulle ha fixats av honom, men som han släppte för att han ”visste” att jag skulle fixa och som jag också gjorde, det känns inte lika roligt att göra se’n heller.

Så värdelöst.

Jag trodde att mitt barn hade flyttat hemifrån.