och beröra!

Som några av er säkert har märkt, så har jag tappat bort mig lite.

Eller mycket.

Helt lost faktiskt, men inte för att intresset inte finns, utan för att jag har prioriterat att lägga min energi på annat. Annat än mig själv!

Vet du hur j-a korkat det är?!?

Medlemmarna inne på VV-forumet vet det. Lika bra som jag. Och ändå prioriterar de, liksom jag, bort sig själva med jämna mellanrum.

Frågan är, vem ska prioritera mig då? Om inte jag gör det?

Det FINNS ju andra som bryr sig, det vet både du och jag, men det är inte det som avgör om jag lyckas eller inte. Det kan bara jag avgöra.

Däremot, kan vi alla hjälpas åt. Påminna varandra, peppa och hjälpa till att hålla kursen när det går lite trögt och ganska vingligt. Till och med när det går åt helt fel håll, kan vi åtminstone hjälpas åt att vända rätt. Så småningom. När orken finns.

Alla har vi behov av att bli sedda och bekräftade, för det mesta klarar vi av att ge tillbaka också, men det viktigaste tror jag är igenkännande och tillhörighet och det är något man hittar där det finns fler likasinnade. Hur olika vi än är som människor.

Jag har tappat sugen. Det är så mycket som händer omkring mig.

I januari var jag i toppform, motiverad, hade planer. Nu, är jag trasig, sönderstressad, ur form, omotiverad.

Idag fick jag dock en otrolig kick. Av en medmänniska, som gjort sig besväret att sträcka ut handen och visa att jag inte behöver ge upp. Inte ska eller ens FÅR ge upp.

Och plötsligt känns den där tappade sugen inte så tappad längre, mest bara undanskuffad. Och visst är det mycket lättare att fortsätta med det som legat halvfärdigt i ett hörn än att börja om med något som man tappat bort?

Tack, kristinabe, för att du gjorde något väldigt modigt och stort. Du är fantastisk, du vågade sträcka ut handen och erbjuda hjälp.

  

4 kommentarer


  1. Kan jag hjälpa?

    Svara

    • Förlåt, doktor J, jag missade ditt inlägg. Tack fina du för erbjudandet, jag är ju en klant som alltid ”kan själv”. Men jag är glad att du finns där. Det är så många faktorer som sätter krokben samtidigt, men det ska nog gå att komma på rätt köl snart. <3

      Svara
  2. Lisen

    Som jag känner igen mig…! Både med skada och att jag också är stressad, väldigt trött och har inte orkat träna som jag brukar. Stress påverkar vikten och att gå upp i vikt påverkar självförtroendet….! Alltihopa = aptrist! Det är så himla lätt hänt att jag trillar dit och känner mig misslyckad! Jag som har varit så himla duktig!!! Så läste jag någonstans idag och blev påmind igen att det är resan som är själva målet du vet. Just det… Det hade jag också i min stressade tillvaro tappat bort! Nu reser jag vidare! Hänger du på? Kram

    Svara

    • Du, Lisen, det är.klart att jag hänger på! Tur att vi hittar saker och människor som påminner oss ibland. <3

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *