Jag tycker sällan synd om mig själv, även om jag kan gnälla en del. Gnällandet är mest en rolig grej, för att få respons/reaktion. Och så ÄR Det rätt kul! Framför allt när någon retar sig på mitt gnällande. 😂

Idag tycker jag dock lite synd om mig. Eller mer igår. För då hade jag så j-a ont. Idag känner jag mig mer dum i huvudet.

Kommer du ihåg att jag skrev om träningsvärk i/runt Fifi i somras? Efter bilkörningen på Gröndal med lillbilen, trodde jag banne mig att jag hade brutit Fifi. Det är väl en omöjlighet?

Men se det var inte alls omöjligt!

Nu har jag INTE brutit Fifi, utan bara fått en inflammation. Och det är ju inte Fifi, utan benet runt/bredvid. Ett litet skitben som finns där för att skydda det som finns innanför och som är bas för muskler i ben och mage. Det benet har blivit inflammerat, troligen pga överbelastning och ngt som har pågått ett bra tag. Sedan i somras.

Ja, när jag tänker efter har jag ju haft ont lite av och till. Då och då. Och gjort som jag brukar, skakat av mig det och tänkt att det löser sig. Det går över.

I ärlighetens namn har jag även tänkt att det är sviter efter den långa kampen med hälsenan. Att det är kroppen som protesterar nu när hälsenan är bra och jag tränar för att rätta till felställningar och snedbelastningar. Och det är säkert en del i helheten. Och så körde jag bil som satan på den lilla gokartbaneliknande bananen och kopplingsfoten jobbade som en liten gnu. Aj.

Sedan i onsdags har jag ont. På riktigt. Fast det gick ju över. Ett tag. Då också. Och i söndags vaknade jag och grät. Smärtan svarade inte på vanliga värktabletter som finns hemma. Och jag kunde knappt röra mig, inte lyfta benet utan assistans, inte göra ngt annat än ligga helt still. Stilla = smärtfri. Iaf nästan.

Måndag gav jag upp och ringde läkare. Då fick jag skäll. För att jag väntat så länge.

Tur hade jag, för jag fick träffa min fina husläkare akut och det gjorde ju att jag slapp förklara allt. Hon visste ju att jag inte låtsades och skickde mig till röntgen och för att göra historien lite kortare, här ligger jag nu. Sjukskriven. Med mediciner som gör mig dum i huvudet, men smärtlindrad så att jag äntligen har fått sova en hel natt. Ordinerad vila. Minst en vecka.

Elaka doktorn vill att jag ska stanna hemma. Minst en vecka. Det fattade jag inte hur jag skulle klara, förrän jag tog den lilla kapseln med smärtstillande. Hahaha! Med mos i hjärnan är det lättare att stanna hemma och göra ingenting kan jag berätta. Jag tänker knappt på jobbet.

Men allvarligt, det här med morfin. Det är verkligen otroligt obehagligt att vara så här trög i skallen. Jag fattar inte hur man kan gilla det och bli beroende?!? Avdomnad och korkad är inget behagligt tillstånd.