Idag har jag fått känna hur det känns att ligga och balansera på mjölksyratröskeln i mestadels 3-4-minutersintervaller, med en inledande fallande stege på 6-5-4 och 60-90 sekunder vila emellan och en kadens på ca 95-100. 75 minuter pulsintervall, sista 3 intervallen med 1 min tröskel, 45 sekunder med målet syrakänning, 20 sekunder återhämtning.
10 minuter uppvärmning, 5 minuter nedvarvning + stretch.

Jag lärde mig två saker:
1. Jag tål mycket mer än jag tror, bara jag struntar i kroppens gnäll de där första 30 s som det tar att syresätta och komma igång.
2. Jag måste höja min maxpuls igen, jag har tydligen inte hittat den än.

Det är inte meningen att man ska ha den dör härligt jobbiga känslan av att ligga och balansera på mjölksyratröskeln och då ha 90-91 % av maxpuls. Iaf inte när man ligger där 4-6 minuter och känner att man kan stanna där ett tag. Iofs var det hårfint till för mycket, jag låg verkligen och balanserade, men jag ska prova att höja från 186 till 190 och se om jag hamnar runt 85 % vid samma ansträngning istället.
När vi maxade, sejfade jag lite, men jag var uppe i 97 % och det är ju inte riktigt rätt. Bra pump och flås var det hur som helst. Må bäst liksom!

Jag HADE värsta flytet på cykelpasset idag. Kände mig urstark efter uppvärmningen, men det är smart att tänka till lite och anpassa och utvärdera. Vi får se om det blir bättre nivåer på pulsintervallen nu.

Jag gick alltså mer på känsla än på puls idag, det är så det måste bli när jag inte har gjort något maxpulstest. Det är något jag tror att jag ska beställa och göra när jag kommer hem från Playitas i mitten av januari.

Dags att ta träningen på lite mer allvar helt enkelt.

Ibland är det helt enkelt så himla kul! Och kanske kommer jag att tycka att det blir kul att komma ut och trampa på min lilla, vingliga röda räser när det blir vår igen?!?

Nu ska jag och mina spaghettiben försöka sova.
Pöss på näsan.