Min idiotman har tjatat mig till att anmäla oss till en klubbtävling på nationaldagen. En partävling. Förvisso en Irish greensome, så det finns ju utrymme för misstag, men jag känner mig inte alls redo att ge mig ut och spela golf med en massa okända människor och missa vartannat slag och göra bort mig.

Jag sade nej. Flera ggr. Tyckte jag var tydlig. Men icke. Till slut, i ett svagt ögonblick, löste jag reglerna och tänkte, okej då, om det gör honom glad.

Fast sedan har jag varit låst. Hela tiden. Så, i drygt två veckor nu har jag varit på väg ut till golfbanan för att slå lite, spela en runda, hitta den där härliga känslan som jag hade när vi körde 9 hål i finvädret och det gick bra ibland, så där ibland, men aldrig riktigt uselt.

Istället stannar jag hemma. Har tappat lusten. Eller rättare sagt, så lamslås jag av prestationsångest!

I hela mitt liv har jag tävlat. I allt. Vad jag än har satsat på, har det resulterat i tävlingsresultat, på elitnivå. That’s me.

Med golfen bestämde jag mig för att ta mig över den tröskeln, för den är ett hinder. Jag bestämde mig för att jag är 50 år, ny i en sport som inte liknar något jag sysslat med förut. Nu ska jag lära mig det här, göra mitt bästa, försöka greppa läget och njuta av resan, utvecklas, utmana mig själv, men skippa det där som har drivit mig så hårt i alla år. Helt enkelt bara hitta glädje.

Jag började hitta det. Glädje. Prestigelösheten. Jag! Det är stort! För mig.

Och som en bonus, kunde jag och gubben ha trevligt tillsammans. En lång härlig promenad, men teknik och taktik på vägen. Inga sura miner, bara bra gemenskap.

Nu har jag tappat den. Och allt för en jävla tävling.

Hur fan kommer jag tillbaka efter den smällen? Har du något tips?

Jag har tappat sugen helt. Och sugen hängde liksom på en ganska skör tråd från början.