Jag är så förbannad så jag kokar och samtidigt tom och maktlös.

Akut psykiatrisk vård är ett skämt. Eller, iaf bristen på hjälp efter den akuta fasen.

En vän försökte ta sitt liv. Tack och lov misslyckades personen, tog kontakt med vänner och fick hjälp att ta sig till vårdenhet där hon fick prata av sig och hämta andan. Det låg massor bakom självmordsförsöken, så klart, men tydligen var det faktum att tystnaden och hemlighetsmakeriet bröts ett startskott för snabb återhämtning. 3 dagar senare, efter noggrann övervakning och observation, var det läge att lämna sjukhuset och ta tag i både vardag och livet igen.

I detta kaos runt en så trasig person, som ändå i det akuta skedet tydligen fungerar bra då den trasiga får hjälp snabbt och tas på fullaste allvar, glöms det bort att det står person/-er bakom. Kvar hemma eller var det nu är personen befinner sig, beroende på förhållandet till den trasiga, står någon eller några som kanske är med på den här resan för första gången. Som befinner sig i chock. Och som ingen bryr sig om.

Verkligen ingen.

När ambulansen hämtar den trasiga, ställs några frågor ang situationen till den person som är med, man konstaterar att det inte finns plats för medföljande och så talar man förvisso om vart man för den trasiga, men sedan är det stopp.

Kvar står en chockad och vilsen människa som hade behövt ett par ord på vägen för att veta vad som händer härnäst. Och för att få hjälp med att hantera det som hänt.

Vem vet vart man vänder sig i en situation när en vän försökt att ta sitt liv och man själv inte hade en susning om vad fan det var som just hände?!?

När det dessutom är dags för utskrivning, den trasiga är förvånansvärt hel igen, man inser att den trasigas resa i att bearbeta allt det här är nästan slut fast ens egen just börjat och man är delaktig i ett samtal med en läkare som har noll förståelse för att stundens allvar ser annorlunda ut för oss som står utanför. Det är då man blir förbannad.

Frågor och funderingar bemöts med en tystnad och en överlägsen min, följt av ett svar som tydligt visar på att det som hänt inte borde ha varit någon överraskning, eftersom alla signaler från den trasiga var väldigt tydliga. Och, att den trasiga personens framtida möjligheter att må bättre och hålla sig borta från situationer som lett fram till dessa självmordsförsök, ligger helt i händerna på den trasiga. Det går nämligen inte att hjälpa den som inte själv vill ha hjälp, så det är upp till en själv att söka reda på den hjälp man behöver. De behandlingar som vården kan erbjuda är enbart till för de som har så stora problem att de inte kan hjälpa sig själva, som har misslyckats flera gånger.

På allvar?!?

I det här, reflekterar jag över några saker:

• Kan det vara så svårt att hjälpa den som blir kvar med lite information om ev stödlinjer eller andra kanaler så att ensamheten och tystnaden kan brytas när chocken har lagt sig?

• Vad är det för en idiot till läkare som har mage att implicera att den som försöker stötta en trasig person, i en utsatt och jobbig situation, borde ha förstått vad som var på gång?!? Vore det inte klokare att hjälpa personen ifråga att förstå signaler, tyda signaler och stärka istället för att skuldbelägga och trycka ner?

Oron, den som man som vän och/eller närstående ständigt kommer att leva med, den tar ingen på allvar.

• Hur i helvete tänker man, när man släpper en person som just försökt ta sitt eget liv pga vilket-jävla-problem-som-helst och förväntar sig att den personen ska ha kraft att söka upp självhjälp?!? Vore det inte smart att sätta in samhällets fulla kraft på en förstagångare och inte vänta på att de ev ska misslyckas fler gånger. Hur många gånger? Och vem tar på sig ansvaret om den trasiga verkligen misslyckas med självhjälpen och faktiskt lyckas ta sitt liv?

Ja, iofs, det kan ju vem som helst fatta efter ha läst mina reflektioner om situationen;

Det är ju vi andra, vi som blir kvar, chockade och ensamma, som bär skulden.

Vi som borde ha fattat, för alla signaler är så tydliga och även om ingen säger det rakt ut, är det fantamej din förbannade skyldighet att kunna läsa tankar och veta att personen du har framför dig inte bara inte berättar allt utan att du förväntas vara en uppslagsbok om alla möjliga, underliggande orsaker till att din vän mår dåligt och inte vill prata eller umgås.

Det finns så många fler saker jag skulle vilja säga… men jag orkar inte. I alla fall inte just nu.

Just nu är huvudsaken att min vän lever, har hopp om livet och är lättad att allt är ute i luften och vill gå vidare utan de mörkaste tankar som kan äta upp en själ.

Att den som står bredvid har fått ett mörkt moln över sig och har svårt att släppa oro och ångest, det är något som tydligen får vänta. Om någon någonsin kommer att bry sig.