Jag har ingen som helst lust att skriva just nu, men jag lovar att jag kommer igen efter att jag har brutit ihop en liten stund.

Surläppen är långt ute eftersom även hälsena #2 gav upp igår. Jag fick behandling för hälsena #1 i onsdags. #1 var lite trött efter träningslägret med ett par knutor på senan som följd, men den mådde (och mår) efter omständigheterna rätt så bra ändå. Jag fick även lite mosning av höger lår ”på köpet” eftersom naprapat-Josefin ville undersöka varför mitt högra knä blev så överansträngt och svullet av bergscyklingen på Playitas. Kroppen mådde ändå så bra att jag fick okej på att köra ett yogapass på kvällen, trots att jag normalt har träningsförbud efter behandling. Lite yoga kan väl ändå inte vara annat än bra?

Ack vad jag bedrog mig.

Torsdag morgon vaknade jag upp med värk i hälsena #2, en värk som bara tilltog under dagen och som på kvällen var stelhet och haltande. Here we go again liksom.

Tur att #1 ändå beter sig hyfsat just nu. Fatta om jag skulle vara slut i båda samtidigt?!? Vilket skämt.

IMG_1185.JPG

Så, i väntan på naprapatbesöket nästa vecka, tar jag väl till kunskaper från rehabilitering av #1 och börjar göra de där förbannade tåhävningarna mer koncentrerat även på höger ben. Jag vet ju att det funkar, men i inflammationsfasen gör det ju så #%€$£ ONT!

Jag börjar lite smått inse att jag nog måste dra ner på ambitionerna när det gäller min träning och de lopp som jag har satt upp som mål och motivation.
Jag kan inte pressa hälsenorna så hårt som behövs. Det tar längre tid än jag fattat och då ska man veta att jag verkligen tagit det lugnt och gett dem tid.

Lidingöloppet MTB, Fjällturen och Sthlm Vattenfall Triathlon får nog stryka på foten.

Kanske behöver jag hitta ett sätt att göra frisk och stark till ett tillräckligt bra träningsmål?
Lära mig hitta ”lagom” och ”må bra”?

Kanske är det bara surläppen och en mikrodepp som talar…

Under tiden jag väntar på att lusten ska återkomma ska jag peppa mig att skriva om lägret, om Playitas, om min viktmotivation, om sockerutmaningen och om jobbutmaningar. För det händer ju så himla mycket nu och jag känner verkligen glädje och lust. Egentligen.
Om man bortser från hälsenetjafset.

Puss och pepp!

4 kommentarer


  1. Ajaj! Men du gör det enda rätta! Tar hjälp med rehab och fokuserar på det som Är bra! Ser fram emot framtida inlägg! Kram!

    Svara

    • Oj, jag och appen har varit lite osams. Förlåt, Maria. Tack för stöd!!!

      Svara
  2. Lisen

    Prutt med hälsenetjafs nr 2!!! Hoppas det pruttet går över snabbt! Tänker på det du skrev om att hitta det däringa lagom…! Det är himla svårt. Det är så lätt att vilja liiiite för mycket för att det verkar så himla kul. Med mitt hälsenetjafs har jag fått omvärdera en hel del faktiskt. Mkt frustration har det varit, men just nu är jag så himla glad för att jag inte har ont och så smått fått börja springa igen. Nu tar jag det väldigt försiktigt för jag vill inte hamna där jag var 2014. Du kommer igen Veronica! Ser fram emot att höra om din träningsresa! Stor peppkram från en annan medelålderskvinna med hälsenetjafs!

    Svara

    • Tack, Lisen! Det är en tröst att du just nu är tjafsfri. Jag har en date med min naprapat på onsdag igen och #2 verkar ha svarat på mina akutåtgärder och är nu smärtfri igen. Jag tycker ju att jag har varit duktig på att ta det lugnt, men klart är att jag tydligen inte vet vad som är lugnt och inte. Jag ska låta bli yogan, uppenbart inget för mig. *haha*

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *