Jag borde ju ha lagt upp det här på bloggen redan från början. Men, jag var faktiskt nöjd med att bara göra det själv. Allt tjat om vikt och medelålders klimakteriebesvär, år ut och år in. Berg- och dalbanan med kroppen, träning, skador, allergier, andra krämpor, himmel och helvete. Det var ju lite tröttsamt, även om jag försökte ha glimten i ögat hela tiden.
Det senaste året har det mest gått utför. 2019 slutade katastrofalt, 2020 började tungt. 2020 fortsatte att vara tungt ganska länge, men vartefter jag slapp de påfrestande resorna till jobbet började ändå vardagen kännas hållbar. Jobba hemifrån är ganska bra på många sätt. Det enda som blev riktigt tungt var jag. Min kropp. Och blodsockernivåerna.
Mot slutet av 2020 var diabetessymtomen så illa att det var lite ”do or die”. Vad jag än åt var blodsockernivåerna sjuka och jag var konstant trött och snurrig. Det finns väldigt lite jag vill mindre än att behöva ta till insulin för att reglera den här diabetesen. Jag menar, det är ändå typ 2 och även om vi kan konstatera att den till viss del är genetiskt betingad är det ff typ 2 och borde gå att, om inte få bort, så åtminstone hantera med kost och motion.
Tidigare har inte kost och motion bitit så bra, men under 2020 så har jag inte skött vare sig kost eller motion, så konsekvensen borde inte vara så förvånande. Mot slutet av året kunde jag konstatera att det var läge att göra något drastiskt eller helt enkelt bara ge upp. Men ge upp är inte min grej och må som jag gjorde vid årsskiftet var verkligen inte ett alternativ.
Ändå gjorde jag inget?
Jag tycker att jag hade provat allt för att gå ner i vikt och hindra utvecklingen av diabetes typ 2, till och med fått hjälp av både psykolog och dietist via min husläkare. Psykologen vägrade jag gå tillbaka till när hon tyckte att det var viktigare att ta ett telefonsamtal mitt i vår session, för att inte missa ett jobb, än att fokusera på mig de 30 min vi hade till vårt förfogande. Dietisten var en man i 35-årsåldern som inte hade något som helst intresse av att ta reda på vem jag var eller vilka förutsättningar jag hade, utan kom med standardrekommendationer som motiverade noll och intet.
Jag har tränat mycket, stora delar av mitt liv, och egentligen aldrig lärt mig hur jag kan/ska äta för att ge kroppen lagom med energi. Det har reglerats genom träningen. Jag har iofs alltid pendlat i vikt, haft lätt för att lägga på mig kilon, men efter 50 har allt förändrats. Kroppen är känsligare, går lätt sönder om jag tränar för hårt och jag måste hitta ett annat förhållningssätt både till träning och mat. Och inte lyckats.
Nådastöten kom strax före jul 2020, när jag var hos ögonläkaren för rutinkontroll i diabetessnurran. Han var otroligt sympatisk och engagerad och ville hjälpa mig att se helheten i risker och möjligheter med diabetes typ 2 och de enorma hälsovinster bara en liten viktnedgång kunde innebära. Hans råd var att hitta någon som kunde inspirera mig att ta tag i mitt liv.
Bokhandeln jag brukar handla på, från nätet, erbjöd kort därefter en bra rabatt på hälsoböcker. Ulrika Davidssons ”66 days challenge” fångade mig och när jag fick hem den hade den liksom det jag behövde för att känna att det var viktigt att ta nästa steg. Och så hittade jag Ulrikas kursutbud online! Som bonus kunde jag ju använda friskvårdsbidraget från jobbet för att betala större delen av kursen, så det fanns ju alla argument för att köra!
När jag anmälde mig var det viktnedgången som låg i fokus. Med baktanken att även reglera blodsockret. Fantastiskt att få allt serverat. Bara handla och laga, inte behöva planera och tänka. Det krävs så klart en hel del annat också, som beslutsamhet och en del karaktär, men det är ju så mycket enklare med det här konceptet. Lågkolhydratkost och periodisk fasta är inget jag har provat förut.
Idag är sista dagen på v.11 av 18 på den här förändringsresan. Imorgon, måndag morgon, är det vägning och mätning. Som varje måndag. Ca 13 kg har försvunnit på de här veckorna (vet mer exakt imorgon, jag försöker att hålla mig från att väga mig fler ggr i veckan). Jag vägde in mig på 102,5 och efter v.10 vägde jag 90,5.
Förutom den förändrade kosten har jag lyckats komma igång med motionen igen. Först trevande, flåsiga och hemska promenader som blivit lite lättare vartefter och nu är riktigt sköna, lågintensiva träningspass. Promenaderna innehåller nu några backintervaller, bra pulshljare och aktiverar rumpmusklerna på ett jobbigt, men effektfullt sätt. Och så smått börjar jag introducera mer styrketräning, fokus på funktionellt, och har även skaffat gymkort igen för att enklare kunna träna kondition med lite mer puls.
Tanken är att 20 kg ska försvinna på de här 18 veckorna. Och att jag ska lära mig mer om hur jag kan/ska/bör äta och röra på mig för att bibehålla viktnedgången och må bra!
När de här 18 veckorna är över behöver jag göra ett val. Fortsätta begränsa kaloriintaget tills jag gått ner hela vägen (ca 10 kg till) eller ta en paus och göra det efter sommaren? Fortsätta på egen hand eller gå en kurs till?
Jag lutar åt att fortsätta tills jag når en mer normal vikt, skillnaden i livsstil är inte så stor. Det handlar mer om att ha koll på kalorier tills jag nåt min målvikt och behöver lära mig hur mycket jag ska äta för att hålla vikten stabil. Verktygen har jag efter 18-veckorskursen. Recept, förståelsen för upplägget med periodisk fasta, menyplaneringen och kunskap om lågkolhydratkost. Men att få hänga med Ulrika i ca 10 veckor till gör ju resan så mycket enklare.
Det visar sig också att den här resan handlar om så mycket mer än bara vikten, vilket överraskade mig. Det har blivit ett långsiktigt sätt att tänka, inte en quick-fix. Det är så här mitt liv måste och ska se ut framöver. Det är så här jag vill må! Jag sover bra, jag har energi hela dagen, blodsockret är på normalnivåer och stabilt, kroppen börjar hitta balans och glädje. Att lära mig att det varken är farligt att vara hungrig eller behöver innebära att blodsockermonstret kommer fram är ytterligare en bonus. Tillsammans med insikter om ätmönster och konstiga beteenden, sug.
Och allt känns hållbart, utan att känna att det går över i något fanatiskt som tar över livet. Och för första gången är jakten på viktnedgång inte en hetsig resa med ett sjukt viktmål i sikte och sedan drömmen om ett ”mer normalt liv”, utan just den livsstilsförändring som jag behöver få till och ett mindset som säger – det här ÄR livet!
Efter påsk har jag en onlinekonsultation med Ulrika och då ska vi prata om nästa steg. Det lutar åt en ”66 day challenge” på 10 veckor, men eftersom upplägget på den kursen/boken är ganska lik den kurs jag går nu (vi provar många olika koncept, som 5:2-metoden, periodisk fasta med 16:8, 800-kcaldieten, GI-metoden) kan det lika gärna bli någon annan av Ulrikas kurser. Vi får se vad som kan tänkas ge bäst resultat. 6 veckor ”Hälsa & fitness” avslutar kursen och det kanske är ett hållbart koncept för de sista 10 kilona? Träningsmängden ska ju successivt öka nu.
Men först ska vi ”överleva” påsken! 😀
