Vem kunde ana att posttraumatisk stress kunde slå till ett par veckor senare? Och slå ut hjärnans förmåga att tänka. De första två veckorna stängdes allt annat än rationellt tänkande och konkreta åtgärder av för att rädda vardagen. Och livet.

Plötsligt blir man en varelse som har svårt att hålla mer än en tanketråd i taget, som omöjligen kan planera ngt alls och som pendlar mellan alla känslolägen inom loppet av en kvart. Eller mindre…

Tur att det finns folk som jobbar med så’nt här, som kan förklara för en att man inte har blivit galen. Och att det måste få ta tid. Och att det är okej att älta. Ett tag iaf. <3