… hur män är funtade?

Eller kanske mest hur just min man är funtad. Kanske har du en likadan modell?

Jag har under en längre tid försökt att få min modell att förstå att det inte är hållbart att ägna kvällarna åt att ha näsan i iPaden eller TV:n och att det tar mindre än en minut från det att han kommer in i lägenheten tills TV:n är på, han är i soffan och har dragit igång spelet han är helt besatt av på plattan.

För från och med det ögonblicket är han helt otillgänglig.

Och grejen är den, att när TV:n stängs av och surfplattan släcks, så somnar han. Jag lovar och svär att det tar (även i det fallet) mindre än en minut, så sover fanskapet.

Så är det inte alls det, får jag som svar.

Och likförbannat är det så. VARENDA JÄVLA KVÄLL!

Till och med en kväll när det inte FINNS något att titta på, står TV:n på. Det är som att han är rädd för att umgås med mig?!?

Förra fredagen fick jag nog. Och vi kom överens om att från och med nästa vecka (nu, den här veckan, IMORGON) har vi TV- och surfplattefri kväll. På fredagar. Det finns inget vi vare sig vill eller behöver se på TV (det går dessutom att spela in om det är så) och jag behöver tid tillsammans med min man. Tid då uppmärksamheten inte är inne i elektroniska apparater.

Vi får se om han kommer ihåg det.

Troligen inte.

Ikväll fick jag också tuppjuck. Jag har huvudvärk från j-a bihålorna och ligger i sängen för att vila. TV:n är på och jag föreslår, efter att ha tittat på programurvalet för uttifjortonde gången, att vi stänger av. Det finns ändå inget att titta på. Han skulle se ett program som började en timme senare, men då kan vi väl stänga av fram till dess? Istället för att slötitta på något vi inte är ett skit intresserade av. Så kan vi prata, läsa, älska, whatever?

Då börjar idioten bläddra hysteriskt bland kanalerna!

Jag tog den där jävla fjärrkontrollen och stängde av.

Vad hände?

Han somnade…