Jag kom att tänka på det nu, på väg till jobbet, på pendeln mot Uppsala.

Gråzoner.

Det var ett av samtalsämnena med hälsocoachen senast. Att jag har börjat hitta lite gråzoner och framför allt inte gräver ner mig och ser allt som svart när jag tycker att jag misslyckas, utan kan hitta ut, hitta en grå väg, en medelväg som gör att situationen inte känns helt hopplös. Jag har eller skaffar mig en plan. Jag ger  inte upp och skiter i allt. Jag hittar till och med någon ljusglimt.

För det har ju varit en svaghet hos mig, det svart-vita. Allt funkar ju inte så, det har jag ju vetat länge. Jag kan dock inte tillämpa det där grå någonstans än. Eller, någonstans utanför itrimdietandet. Än. Men, faktum är att gråzonerna i dieten, tänket kring maten, målet, att inte ge upp för ett snedsteg, det är ett stort framsteg.

Jag inser här och nu, att de där gråzonerna skulle behöva spridas till andra delar av mitt liv. Då skulle min omgivning drabbas lite mindre, eller åtminstone lite lindrigare, av allt det svart-vita. Antingen gör man rätt eller så gör man fel, antingen beter man sig rätt eller så beter man sig fel. Däremellan finns intet. Svart eller vitt. Av eller på.

Och när jag tänker lite till, så vet jag ju att jag pratade om det här med fina Helene förra hösten, men jag var inte redo.

  
Jag är inte redo nu heller, men jag är så illa tvungen, det måste bli en del av min överlevnadsstrategi. För att hushålla med min nyfunna energi.

Det svart-vita som fick mig att börja fundera nu, det var just energin. Härom dagen dansade jag nerför trappan när jag gick ifrån kontoret och konstaterade glatt att jag har ett himla roligt jobb. Full av energi. Men kroppen känns idag som en disktrasa, en fuktig, ledsen, lealös kropp. Med en skalle som har tuuusen idéer! En så’n där jobbigt positiv jävel! Vilken obalanserad kombo. *haha*