Jag spelade en klubbtävling till igår! Med älsklingen, numera titulerad gubben. (Alltså, gubben som i min älskade make. Haha.)

Golftävlingen var det… Efter den på nationaldagen trodde jag aldrig att jag skulle göra det igen, men det gjorde jag. Idioti kan man tycka, eftersom jag blev rätt elak och sur pga nervositet även den här ggn, men jag fick ju skärpa mig lite eftersom  jag ju var den som kom på idén att ställa upp i den j-a tävlingen. 

Jajaja, jag veeeet, men gubben blir så glad och EGENTLIGEN VILL JAG JU! För det är roligt att utvecklas i den här förbannade skitsporten. Det är verkligen en utmaning. För kropp och knopp just nu, men mest för knopp. Mental träning på högsta nivå, för om jag är arg, sur, spänd, stressad så går det åt skogen. Hahaha, ja det GÖR det faktiskt! Om jag får iväg bollen vill säga…

Golf handlar om några få saker; slappna av, töm skallen, kontrollera kroppen, låt klubban jobba.

Och att varje hål är ett nytt försök, för man får ju inte minuspoäng på nästa hål för att det gick dåligt på det förra. Det är glömt när man står på nästa tee, nästa utslagsplats. Eller ska helst vara glömt (förutom erfarenheten man tar med sig och lärdomen, om man nu gjorde någon ;)).

Så, golf är skitsvårt. Men det som gör det extra svårt för mig, som gör att jag inte riktigt kommer framåt, är min rädsla för att vara dålig. Det är så himla larvigt. Jag har jobbat med tjejaktiviteter i så många år, inom olika sporter, med syfte att stärka tjejers självförtroende och självkänsla så att de ska våga delta i ”vanliga”, blandade aktiviteter och göra tjejaktiviteter överflödiga. Nu har jag aldrig lyckats med det sista, men det är för att tjejaktiviteter ofta är så himla roliga att vi fortsätter att göra både och.

Min rädsla handlar dock inte om tjejer och killar, eller att det är mest killar som utövar sporten (vilket varit fallet i de sporter jag hållit tjejaktiviteter i), utan om mitt ego. Alla har varit nybörjare. Handikappsystemet gör att vi alla kan spela tillsammans. Ingen blir sur för att du duffar/toppar/missar. Eller hur… *muttrar* Jag bryr mig. JAG BRYR MIG!

Så, jag vågar inte spela med någon annan än gubben, vilket betyder att vi sällan kan spela under högsäsong. På klubben sätter de nämligen ihop en med ett annat par för att nyttja bantiderna bättre. Och då fegar jag ur och bokar av. Vilket drabbar gubben också, som inte får spela eller får gå ensam med folk han inte känner.

Taskigt. Av mig.

Det är ju svårt att träffa människor att spela med om man inte spelar med någon. Typ.

Så, jag måste utmana mig själv. För att komma framåt. Ska jag nu satsa en massa tid och pengar på att lära mig spela golf, känns det ju larvigt att sätta en massa käppar i hjulet för mig själv. Eller? 😉

Till tävlingen. Vi hade turen att få gå med ett par killar som hade en skön inställning till golfen. De var grymt duktiga, låga handikapp, men de var lättsamma och vi gick 18 hål och jag tyckte att det var kul! Nästan hela tiden iaf. Vi spelade mycket bättre än i juni, slog 8 slag mindre, spelade på flera av mina utslag och hade färre riktigt dåliga slag över lag. Poängmässigt var det inte så himla mycket bättre, jag måste börja lära mig sikta nu!, men det går framåt! Jag lär mig sakta, men säkert och älsklingen är ett under av tålamod.

Det var en bra utmaning. Ett steg närmare att våga… Jag måste bara komma i form igen, för jäklar vad golf är krävande. När kroppen blir trött, blir knoppen helt väck och då försvinner spelet helt. 

Mental träning, tålamod och inre lugn. Och så lite kondition på det. Det är golf för mig. Eller i alla fall vad jag vill att det ska vara… <3

PS. Golfskorna, på bilden, är ett par Callaway som har slutat att tillverkas. VILL HAAAAA!!! Over and out.