Men den jag träffade, en mycket trevlig ung man, var just man, i 35-årsåldern, mycket påläst, men totalt ointresserad av att besvara mina funderingar kring medelålders/klimakterie/kvinnokroppen. Det jag fick med mig hem var standardsvaren och -rekommendationerna.
Jag fattar att det är svårt att individanpassa vid första träffen, så jag går på kalori- och tidsintervallrekommensationerna jag har fått. I en månad nu, tills nästa gång vi ska ses.
Men, jag är riktigt sur angående responsen jag fick ang att jag inte äter komjölkprodukter.
Jag diagnosticerades i USA på 60-talet och har inte ätit komjölkprodukter utan att må dåligt sedan dess. Jag antar att de inte hade utrustning för att skilja på laktosintolerans och komjölksallergi på den tiden, det kan man ju fatta. Men den käre dietisten tyckte att jag, efter 52 år utan komjölk, skulle se till att få en diagnos.
VARFÖR?
Det är knappast så att jag kommer att börja med komjölk efter 52 år?!? Jag valde frivilligt bort det som barn, när jag fick/kunde välja själv. Antagligen för att jag blev sjuk av det. Vissa saker kan jag ju äta idag, som hårda, vällagrade ostar, och jag får ingen anafylaktisk reaktion av att få i mig eländet i flytande eller krämig form, så tydligen pekar det på laktosintolerans, men vad f-n spelar det för roll?!? Min kropp klarar inte av att få i sig mjölkprodukter och jag lider ingen brist, så what's the fuss?
Diagnoshysteri?
Jag kommer knappast kunna svälja mjölken/yoghurten/grädden med diagnosen heller, så jag fortsätter nog som jag gör.
Gnäller han om diagnos även nästa gång, vet jag iaf vad jag ska säga. Jag blev så paff sist så jag bara nickade…