Jag har tjatat om klimakteriet och medelåldern rätt många år nu. Ja, det har känts tjatigt. Speciellt där för typ 3-4 år sedan, när gyngubben konstaterade att det minsann inte var någon hormonkris som var orsaken till mina symtom.
Sedan dess har livet verkligen varit en berg- och dalbana, både vikt- och känslomässigt. Ju högre vikttoppen blev, desto lägre blev humördalen. Fast i ärlighetens namn har humöret svajat rätt rejält, medan vikten har hållit sig konstant på en grotesk nivå i drygt 1 år nu.
Att ständigt gå omkring som i dimma, nedstämd, trött så att det värker från insidan, snurrig i bollen lika med både yr och svårt att få fram något intelligent från hjärnkontoret. Håglös, ett gammalt hederligt ord som passar utmärkt in på min vardag.
Och ARG!
Kort stubin bara förnamnet. Speciellt hemma, men det har märkta lite på jobbet. Ibland. Men ärligt, att jag fortfarande har kvar älskade galenmannen i mitt liv efter det senaste året, är en gåta. Jösses vad han har fått stå ut med. (Han har förvisso inte varit lådans vassaste kniv på sistone, men jag skulle inte heller våga öppna käften eller ta några initiativ till något med risk att få huvudet avhugget av en rabiat kärring för minsta lilla skit som inte gjordes enligt hennes önskningar. Jag höll på att skrivade outtalade önskningar, men det är ju inte sant, även om det hade sett snyggt ut. Faktum är att jag har varit väldigt tydlig med vad jag behöver ha av min man för att jag och vi ska må bra, men det har han inte lyckats leverera, vilket i sin tur resulterar i kortare stubin gällande småsaker… *suck*)
Nåja, hormoner. Börjar likna den där storyn med pojken som ropar varg va?
Fast nu tror jag att vargen är här, och sagan snart är slut. Och att vargen börjar bli gammal och grå, så pojken som ropar har förvisso rätt i att vargen kommer, men den självdör snart. När männen kommer springande med sina vapen i högsta hugg, håller vargens tänder på att ramla ur och vid nästa vindpust ramlar han på sidan och svimmar liksom. 😉
Det där med hormoner och att ha för lite eller för mycket eller inga alls, jag har läst Mia Lundins "Kaos i kvinnohjärnan" och förstått att så som jag har mått de senaste åren, som som kroppen har betett sig det senaste året och så som jag inte har fungerat, så blir många kvinnor när det råder obalans mellan hormonerna i kroppen. Och de flesta av oss får ingen hjälp, för vi är ju inte sjuka, bara gamla, och sjukvården vet inte vad de ska göra med oss som behöver friskvård för att rätta till det i knoppen och kroppen så att vi blir glada och produktiva igen.
Tänk vad många klimakteriekärringar som får damma bort i ett hörn, som en relik över fornstora dagar när hjärnan fungerade.
Mensen är borta. Har varit i ett halvår nu. Kom på det först för en månad sedan. Tänkte i panik först att jag borde göra ett graviditetstest, för säkerhets skull, men vaf-n… efter 6 månader borde jag väl ha märkt om jag var gravid och inte bara fet?!? *haha*
Så många prover jag har tagit det senaste året, borde jag inte ha något blod kvar. Men nu när det gick upp några Liljeholmens för mig, försökte jag boka in en tid till min husläkare igen. Det var svårt kan jag tala om, för det var mindre än en månad sedan jag var där senast och en liten snutta med odefinierad titel försökte förklara för mig, via Vårdguiden, att jag redan har träffat min husläkare och tagit en massa prover, så det var minsann inte läge att få en tid nu utan jag kunde söka en gynekolog istället?!? F*ck you lilla snorunge, skrev jag, om än på ett mer diplomatiskt språk. Jag blev så förbannad så att jag kokade, när ngn liten snorkig administratör försökte hindra mig från att träffa den enda vårdgivare jag har förtroende för.
Jag fick en tid. Och inte ett ljud till från den med odefinierad titel.
Fan vad arg jag blev…
Att det ska vara så jäkla svårt?!?
Hahaha, och osammanhängande är jag. Tralala.
Men det handlar verkligen om hormoner fortfarande! Jag lovar. Eller… om brist på dem. Tror jag. Vi kan prata om obalans också.
Jag har nämligen just läst klart en annan bok, en som lämnar mig lite mindre förvirrad än "Kaos i kvinnohjärnan", nämligen "Mat för hormonell balans". Och nu har polletten trillat ner. Och målet blivit betydligt tydligare.
Mia Lundin och Ulrika Davidsson har gått ihop och skrivit den här boken, för kvinnors välmående, hälsa och balans, och jag hänger med! Klockrent, tydligt, enkelt, beskriver Mia hormoner, vitaminer, mineraler, symtom, kroppens behov, risker och möjligheter och sedan följer Ulrika upp med tips på mat genom härliga recept och ett tvåveckors kostschema som hjälp att komma igång och prova på må-bramaten.
Tre dagar in, mår jag toppen. Inga svackor i blodsocker, minimalt sug, snällare mode liksom och en ganska skön inställning till livet för stunden iaf. Om två veckor märker jag kanske större skillnad? Det viktiga är att jag känner mig manad att stå på mig, få hjälp, men samtidigt göra mitt allra bästa själv. För, hormonerna spökar definitivt i medelålderskroppen och även om bloggen ska ta en ny vändning (när jag orkar ta tag i den framöver), så är medelålders och tjockast på mitten allestädes närvarande och kampen för ett schysst liv i den här nya fasen fortsätter.
Det är bara en jävligt utdragen och skittråkig övergång som jag vill lämna bakom mig så att jag äntligen kan få vara femtio och FABULOUS!
OK?

Pöss