I Kroatien.

Det får vara slut på det för min del nu. Det går inte. Förvisso är svärmor lite lugnare i år. Hackar inte. Men att aldrig vara ifred, på tre veckor, det går inte.

Nu har tanten dessutom anställt hjälp, så 6 dagar i veckan traskar det in en annan tant i lägenheten. Kl.9. Som stannar till kl.12.

Bra att svärmorstanten får hjälp att laga mat, städa lite och ta mediciner. Och sällskap. Det är antagligen det som gör att vi/jag är ”off the hook”. 

Men ältandet. Gnällandet. Tycka synd om sig självandet. Precis som min mamma. Svärmorstanten är gammal, tjock och skröplig. Opererades i huvudet i vintras och mår tack och lov mycket bättre nu, men att just hon opererades och att just hon överlevde, det är väldigt märkvärdigt. Och att vi inte hörde av oss efter operationen? Så dåligt. Fast ingen har talat om för oss ATT hon vare sig har eller skulle opereras. Fast doktorn frågade om hon inte hade några barn som skulle informeras, kanske vara på plats? Då hade svärmorstanten sadgt nej, ville inte att de ska åka hit från Sverige, så ingen fick säga något. Så sitter vi här och får dåligt samvete för att vi inte har visat våra sympatier. Fast vi inget visste. Och det ältas.

…semester är det inte.
Och släkten. Släkten utan gränser och så släkten som håller sig på sin kant, men väntar på besök. De senare är ju bara ett gnagande dåligt samvete. Ett plåster som måste dras av. Snabbt och bestämt. De blir ju så glada. Men, där sitter jag och ler och låtsas intresserad av samtal på kroatiska och fattar inte ett jota.

Släkten utan gränser däremot… De bor ju på våningarna ovanför. De knackar förvisso, men samtidigt som de kliver in. Även genom en stängd sovrumsdörr. Fast man uttryckligen säger nej, inte nu. Och fast man sitter naken och smörjer in sig efter badet och desperat försöker vira handduken runt sig och få vara lite privat. Som kliver ända fram till och runt sämgen och ska klappa på en och man önskar att man kunde skrika DRA ÅT HELVETE!!! Men man försöker gestikulera fram ”om du går ut så kommer jag när jag är färdig” och då ler de och ska hjälpa till att smörja in ryggen.

Suck.

Min älskade gubbe frågade hur jag har det. Det skulle han inte ha gjort. För allt bubblade över.

Han trodde att jag hade det ganska bra, men jag har ju hållit masken. För hans skull. Men, när han frågade, kom även min besvikelse ut. Samma besvikelse som så många gånger förut. Han tar på sig uppgiften att fixa, men ingenting händer och den enda som känner att det betyder något, är jag. För det är jag som ”drabbas”.

Vi var överens om att vi inte skulle vara i lägenheten med svärmorstanten mer än en vecka i sträck den här semestern. Vi är i Kroatien i tre veckor. Han skulle ordna så att vi fick låna en släktings hus på Hvar en vecka och så skulle vi åka ner till Dubrovnik/Korcula/Peljesac några dagar, men göra den bokningen när vi kom fram, för att vara flexibla med datum. Tror du att det blev något?

Lilla skrutt och kusin kom ner och umgicks med oss första veckan. Jättemysigt och ett välkommet filter. Nu har vi varit ensamma med svärmorstanten i lgh i 5 dagar och den som fick göra bokningen av Dubrovnik, var jag. Inte mycket aktivitet på den manliga fronten. Men, det är 5 dagar till dess! Och då har vi alltså varit i lgh med svärmorstanten i 16 dagar… Som tur är kommer en vän från Helsingborg ner imorgon, söndag. Han bor förvisso inte hos oss, men det blir ett filter till. En möjlighet att fly.

Vi har haft liknande diskussioner så många gånger. Och han säger nej varje gång, fast sanningen är uppenbar. Om det inte är vikrigt för honom, blir det inte gjort. Historien talar för sig själv.

Den här gången betyder det att jag inte kommer att följa med på semester till Kroatien någon mer gång. Inte så länge vi måste dela lägenhet med svärmor.

Semester som kräver mental återhämtning är inte semester för mig. Jag lider. Jag behöver min ensamhet. Lugn och ro. Frihet. Jag har inte ens möjligheten att välja. Det är det värsta.